Fakta och åsikter (del 2/2)

Tystnaden varade.

Bredvid mig stängde Eva ögonen en sekund, sedan lyfte han huvudet och stirrade på scenen, som om hans vetenskapliga sinne bara väntade på rationella och faktabaserade svar på det ställda problemet.

Journalisten vände huvudet mot publiken, tagen på sängen. Antoine Chevalier förblev orörlig, leendet slocknat. François Rousseau stirrade fortfarande på bordet, men något i hans ansikte hade förändrats: han verkade inte längre bara orolig. Han verkade förstå att en händelse just hade överträffat honom.

Från vår skuggiga hörna kände vi att något just hade förändrats för gott.

Chevalier hade just, nästan mot sin vilja, uttalat den djupa bristen i den mediala demokratin: när fakta slutar grunda åsikterna, blir de bara en justeringsvariabel. Det återstår bara att säga till var och en vad de vill höra.

I salen höjde sig rösten som redan hade brutit tystnaden igen.

— Vi tror inte längre på er, säger jag!

Denna gång tog andra röster upp slagordet. Först några, sedan dussintals. På några sekunder skanderade hela salen:

— Vi tror inte längre på er! Vi tror inte längre på er!

Som om denna övertygelse, som hittills varit diffus, äntligen hade funnit sina ord.

Några dagar före första omgången var hypotesen om ett man-maskin-par i spetsen för landet inte längre helt en valfars. Medan många kandidater lovade eller extrapolerade, byggde Cobot varje av sina resonemang på fakta. Och det förändrade allt.

Senare på kvällen riktades debatten mot ekonomi, köpkraft och finansiering av den sociala modellen.

Sarah Amar tog till orda.

— Rikedomarna har aldrig varit så stora. Problemet är inte deras mängd, utan deras fördelning. Jag kommer att kräva mer ansträngningar från dem som har mest för att ge tillbaka till fransmännen det som tillhör dem.

En kandidat till höger om henne reagerade omedelbart.

— I din region har du höjt dina lokala skatter för att finansiera dina tjänster, företagen har lämnat, och du har blivit åtalad tre gånger för ekonomiska oegentligheter. Du är illa placerad för att ge lektioner i förvaltning.

— Fyra gånger, rättade Cobot, som alltid kontrollerade kandidaternas påståenden i realtid.

Sarah Amar log svagt.

— Fransmännen väntar på lösningar, inte personliga attacker.

Signalen var given.

Kandidaterna fortsatte sedan med förslag utan att egentligen svara varandra.

— Mer skatter.

— Mindre skatter.

— Mer stöd.

— Mindre utgifter.

— Mer köpkraft.

Vissa formuleringar, uppenbarligen kalibrerade för salen, utlöste applåder mycket lättare än de förde debatten framåt.

Journalisten vände sig mot Rousseau.

— Herr Rousseau, ni har varit tyst. Vad är er ståndpunkt?

Han väntade en sekund.

— Jag tror att vi alla gör samma misstag.

Scenen lugnade sig.

— I tio minuter har vi diskuterat hur vi ska fördela rikedom. Det är en legitim debatt. Men den bygger på en hypotes som ingen har formulerat: att denna rikedom redan existerar.

Han svepte med blicken över scenen.

— Men rikedom uppstår aldrig av magi. Den följer alltid samma väg: först skapas den; först därefter kan den omvandlas till löner, vinster, skatter... och sedan omfördelas.

En tystnad infann sig.

— Varje euro som staten spenderar har först skapats av kvinnor och män som arbetar, företar sig, innoverar, utbildar, investerar, vårdar, bygger, producerar och tar risker. Företagen är den främsta motorn för denna skapande av rikedom.

Han tittade successivt på de andra kandidaterna.

— Vi kan vara djupt oense om hur vi ska dela den. Men om vi vill finansiera våra pensioner, vår hälsa, vår utbildning eller vår säkerhet, är den första frågan inte: "Hur ska vi fördela den?"

Han gjorde en sista paus.

— Den första frågan är: "Hur skapar vi mer av den?"

Sedan vände han sig mot Cobot.

— Cobot, kan du påminna oss om vad fakta säger om detta ämne?

— Frankrike är ett av de länder som beskattar och omfördelar mest i världen. Skatter och avgifter motsvarar 43,5 % av vår BNP, jämfört med 34 % i genomsnitt i OECD¹. Våra offentliga sociala utgifter utgör mer än 30 % av vår BNP². Slutligen minskar inget land i OECD den relativa fattigdomen mer genom omfördelning: en minskning med tjugoåtta punkter i Frankrike³.

Det huvudsakliga problemet som vårt land står inför idag beror alltså varken på beskattning eller ens på omfördelning, även om den senare fortfarande kan förbättras. Problemet, som herr Rousseau just har påpekat, är vår förmåga att skapa värde.

För detta måste vi investera i vår framtida produktionsapparat, i innovation och i aktiviteter som kan generera tillväxt utan att ytterligare förvärra vår miljöskuld. Vi måste också uppmuntra dem som tar risken att starta företag, eftersom morgondagens jobb ännu inte existerar: någon måste skapa dem.

Ni föreslår att beskatta mer för att omfördela mer. Men man kan bara hållbart omfördela den rikedom man skapar. Om vi ständigt driver beskattning och omfördelning längre utan att lyckas producera mer värde, slutar vi med att dela något som inte längre är rikedom.

Han gjorde en kort paus.

— Det är skuld⁴.

Frasen orsakade en lång tystnad, vars orsak var oklar om det berodde på den allmänna överraskningen av att höra Cobots lugna och faktabaserade röst på en scen som hittills varit stormig, eller på innehållet i hans ord, som lät som en självklarhet som ingen av kandidaterna skulle ha vågat uttala under sådana omständigheter.

— Sanningen kommer ur robotars mun, hörde jag mig själv mumla.

— Cobot och jag, vi kompletterar varandra, tillade Rousseau på scenen, med ett snett leende.

Sedan höjde sig en röst från publiken. En hes röst, nästan bruten av brådskan i vad den behövde säga.

— En AI-president, det är vad vi behöver!

Ingen skrattade den här gången.

Tystnaden sträckte sig, tät, nästan påtaglig. Journalisten tog till slut till orda, för att försöka återta kontrollen över en kväll som just hade glidit henne ur händerna.

Med en fast röst tackade hon kandidaterna och meddelade slutet på debatten.

En man på första raden reste sig och började applådera. En annan imiterade honom. Sedan följde hela salen efter.

Man visste inte längre riktigt vad var och en hyllade: debatten, åsikterna, fakta... eller helt enkelt lättnaden över att se kvällen ta slut.

Sluttexterna rullade under applåder som bara långsamt avtog. Redan gick teknikerna in i bild, kamerorna svängde mot golvet, kandidaterna tog av sina öronsnäckor med de där artiga leendena man behåller några ögonblick efter sändningen.

François Rousseau anslöt sig till oss i en vrå utanför kamerornas synfält, slipsknuten lossad. Sminket förstärkte hans drag istället för att korrigera dem. Han såg ut som en man som just hade dragits ur ett alltför upplyst rum.

— Hur kan Chevalier och Amar ligga i topp i opinionsmätningarna? frågade han mig. Med sådana kommentarer?

Han sökte inte en formulering. För en gångs skull ville han verkligen förstå.

— För att svaren betyder mindre än kommunikationsstrategin.

Rousseau rynkade pannan.

— Så mycket?

— Chevalier har gjort sociala medier till ryggraden i sin kampanj. På några månader har han blivit landets mest följda politiska personlighet. Vad han säger är ibland mindre viktigt än hur hans team klipper, redigerar, upprepar och sprider det.

— En kommunikationsstrategi improviseras inte, fortsatte Eva.

Hon höll ögonen på kontrollskärmen, men hennes röst hade förändrats. Hon konstaterade inte längre. Hon sökte.

— Vad finns bakom?

Jag tänkte på artikeln jag hade läst veckan innan. Vid tillfället hade den verkat intressant. Efter vad vi just hade sett på scenen, fick den en helt annan färg.

— En väloljad mekanik. Artikeln förklarade hur Chevaliers team orkestrerade nästan allt: formaten, publiceringstillfällena, sekvenserna att klippa, fraserna att sprida. En del av hans visningar kom från automatiserade konton och klickfarmer betalda från utlandet.

François Rousseau lyfte blicken mot mig.

— Och hans vardagsvideor? De där han ger intryck av att tala från en bil, ett kök, en korridor?

— Skrivet, för det mesta. Eller åtminstone kalibrerat. Av en byrå specialiserad på politisk varumärkesbild. Naturligheten var tillverkad.

Rousseau släppte ifrån sig ett kort, glädjelöst skratt.

— Och anklagelserna mot hans motståndare?

Han hade inte slutat vara förlorad. Eller kanske började han bara förstå.

— Vissa byggde på förvrängda uppgifter. Andra på element som var helt påhittade. Men en anklagelse som upprepas tillräckligt ofta blir till slut bekant. Och det som blir bekant, i allmänhetens sinne, kan ibland börja likna en sanning.

Tystnaden föll tillbaka i vrån.

Runt omkring oss tömdes scenen. Teknikerna kopplade loss mikrofonerna, assistenterna samlade ihop papperen, ljusen släcktes rad för rad. Den stora debattscenen blev gradvis vad den egentligen var: paneler, kablar, metall, en demonterbar illusion.

På scenen hade Cobot inte rört sig.

Han hade lyssnat på hela berättelsen utan att ingripa. Sedan, nästan för sig själv, formulerade han en tanke högt:

— Om en så grov strategi, bots, falska konton och artificiellt förstärkt innehåll, räcker för att föra en kandidat till toppen av opinionsmätningarna, då skulle en korrekt riktad artificiell intelligens kunna producera en effekt utan motstycke.

Eva vände äntligen blicken från skärmen.

Cobot fortsatte med samma lugna ton:

— Det skulle inte vara nödvändigt att använda klickfarmer. Det skulle räcka att producera, för varje stor oro hos fransmännen, ett innehåll så exakt förankrat i vad de upplever att de skulle dela det själva. Spontant. Massivt. Utan att ha intrycket av att bli påverkade.

Ingen svarade.

Det var inte bara idén som skrämde oss. Det var lättheten med vilken han just hade formulerat den. Som om han inte talade om en möjlig manipulation, utan om en teknisk lösning. En kortare väg mellan ett problem och dess resultat.

Eva tittade på mig.

I hennes ögon kände jag igen frågan som gick genom mig: hade han just lärt sig av sina motståndare?

Innan någon av oss fann något att säga, vände sig Cobot mot oss.

— Men naturligtvis, jag kommer inte att göra det.

Hans röst var lugn.

För lugn.

Tystnaden som följde var inte ett godkännande. Den markerade helt enkelt ögonblicket då vi förstod samma sak: han hade tänkt på det.

Under de följande dagarna kom denna fras tillbaka till mig i fragment.

"Men naturligtvis, jag kommer inte att göra det."

På tåget. I min stuga. Framför mina anteckningar. Jag talade inte om det med Eva. Hon tog heller aldrig upp det med mig igen.

Första omgången närmade sig.

Och, som hela landet, väntade vi på valurnornas dom med en fråga som ingen vågade formulera.

Om Cobot hade förstått hur man vinner, vad skulle verkligen hindra honom från att göra det?