Hoppet

Telefonen ringde medan jag avslutade mitt kaffe, på ön Moineau.

— Kan du skriva en artikel om blockaderna? frågade min chefredaktör.

— Blockader av vad?

— Gymnasier, universitet. Det börjar ta fart.

— Igen? Kräver de fortfarande lärare, element och fönster som stänger¹?

— Nej, den här gången är det annorlunda. De är rädda för att aldrig hitta arbete. Det pratas mycket om AI.

Jag tittade på min telefon. Ett meddelande från Eva, mottaget några minuter tidigare.

"Vi har hittat ett spår av CLØNE. I vårt eget nätverk. Jag håller dig uppdaterad."

Sedan hans samtal dagen innan hade jag inte sovit mycket. Detta nya meddelande skulle inte hjälpa.

— Franck? Lyssnar du på mig?

— Ja. Jag tar nästa tåg.

Några timmar senare gick jag uppför en gata i Latinkvarteren. Framför ett gymnasium blockerade barriärer grindarna. En övervakare försökte få bort dem.

— Släpp förbi dem som vill studera! ropade han.

— För vad? För att lära sig ett yrke som inte längre kommer att finnas? svarade en student.

Några skratt hördes. Tonen blev hätskare. En demonstrant knuffade övervakaren, som snubblade mot grindarna.

Jag tog fram min telefon av reflex. Sedan lade jag undan den för att hjälpa mannen upp².

— Tack, viskade han medan han borstade av sin jacka.

— Är du okej?

— Ja. Men det börjar bli komplicerat.

Runt omkring oss filmade flera telefoner. På en skärm såg jag övervakaren knuffa tillbaka en student. Jag hade inte sett den gesten. Ändå visste jag redan vilken bild som skulle spridas på sociala medier. Och vilken som aldrig skulle synas där³.

Jag kom ihåg varför jag hade kommit. Inte för att filma knuffar, utan för att förstå vad som drev dessa unga ut på gatorna.

En skylt stack upp ur folkmassan: 5 ÅRS STUDIER. 0 YRKE.

— Vad studerar du? frågade jag pojken som höll den.

— Ett yrke som AI håller på att ersätta! Förut sa mina föräldrar "välj det du gillar". Nu är det "välj ett yrke som fortfarande kommer att finnas", men vi vet inte vilket!

Längre bort kämpade en flicka med att sätta upp en skylt: ARBETARE: EN UTDÖENDE ART

Tejpen ville inte fästa. Jag erbjöd henne en hjälpande hand.

— Vill du att vi förbjuder AI?

— Nej! Jag använder det varje dag.

— Men ändå demonstrerar du mot det?

Hon log.

— Jag demonstrerar för att det ska finnas något att göra när jag är klar med mina studier. Till och med presidenten har blivit ersatt av en AI. Ändå satte man tidigare intelligenta, bildade, erfarna människor som kunde fatta svåra beslut på den posten. Så vi unga yrkesverksamma, kan du tänka dig? Våra examina är värdelösa, och ingen förstår vad som väntar oss. Till och med min studie- och yrkesvägledare är i PLS⁴!

En ung man som hade följt vårt samtal närmade sig.

— Problemet är inte bara att AI ersätter yrken, sa han. Det är att den ersätter de första yrkena.

— Jag tycker AI är fantastiskt, sa en flicka bakom honom. Jag jobbar fyra gånger snabbare.

— Super, det gör tre arbetslösa!

Hon öppnade munnen, men stängde den igen.

— Hur ska du bli senior om ingen längre anställer juniorer⁵? De tar bort det första steget för oss!

Bakom oss skanderade studenter ett slagord. Pojken vände sig mot dem och sa sedan till mig:

— Och det värsta är att ingen vet vart vi är på väg. Inte ens Cobot förstår världen vi håller på att skapa.

Han återvände till sina kamrater.

Jag var på väg att gå när en kvinna i femtioårsåldern tilltalade mig.

— De har inte fel, vet du. Idag förbereder vi framtiden med det förflutna.

Hon var lärare på gymnasiet. Hon hade anslutit sig till sina elever framför grindarna.

— Vad tycker du att vi borde ändra?

— Nästan allt⁶! Programmen, metoderna, proven... Vi lär dem fortfarande att återge kunskaper som maskiner redan behärskar. Vi borde lära dem att arbeta med AI, att skapa, att samarbeta, att utöva sitt omdöme.

— Och hur lär man sig att döma?

— Genom att ställa rätt frågor. Och framför allt, genom att kontrollera svaren. Det är så man utvecklar sitt kritiska tänkande.

Jag tänkte på Cobots Cogitors, som konfronterade sina resonemang för att göra framsteg. Skolan kunde inspireras av det.

— Men framför allt måste vi lära dem att lära sig. Hela livet.

En student ingrep.

— Varför gör vi fortfarande samma prov som våra föräldrar då?

Läraren tvekade.

— För att programmen ännu inte har anpassats.

— Just det! Inte ens ni kan hänga med! sa pojken och höjde armarna.

När jag gick därifrån undrade jag hur lång tid det skulle ta att förändra vårt utbildningssystem. Tio år? En generation? Hade vi den tiden?

Sedan Cobots ankomst åtminstone, föll inte regeringarna längre i takt med kriserna, och ministrarna kunde äntligen genomföra sina reformer till slutet. En chans för utbildningen, som krävde lång tid. Det återstod bara att välja rätt riktning.

Redan nästa dag hade protesterna spridit sig till Lyon, Bordeaux, Lille och Marseille. En video, delad hundratusentals gånger, visade studenter som rev ner ett porträtt av Cobot framför ett universitet.

— Vi ber inte längre maskinerna att lämna plats åt oss! Vi ska ta tillbaka den! skrek en demonstrant i sin megafon.

RebellIA hade tagit tillfället i akt för att kalla till en nationell demonstration. Fackföreningar, anställda, fria yrkesutövare och försvarare av individuella friheter meddelade redan sitt deltagande. Min chefredaktör ringde mig igen.

— Du täcker Republik på fredag. Vi förväntar oss mycket folk.

— Hur många?

— Ingen vet. Men RebellIA säger att det bara är början.

Jag lade på framför bilderna av demonstrationstågen. Utbildningsreformen kunde vänta. Vreden, uppenbarligen, inte.

Tre dagar senare var Place de la République svart av folk.

När jag kom ut från Boulevard du Temple, såg jag RebellIAs flaggor och de korsade handlederna höjda mot himlen. Men den här gången blandades alla generationer: studenter, pensionärer, anställda, aktivister. Var och en hade sin anledning att demonstrera.

Mitt i en skog av skyltar "MÄNNISKAN FÖRST", stack tre andra slagord ut:

JAG VILL KUNNA ÄTA VAD SOM HELST!

JAG VILL KUNNA LEVA AV MITT ARBETE!

JAG VILL KUNNA SÄGA VAD SOM HELST!

Äta, arbeta, tala. Jag undrade hur jag skulle kunna berätta om en så disparat vrede. Jag närmade mig en kvinna som höll upp den första skylten.

— Är du emot Prévenir? frågade jag henne.

— Inte alls! Jag använder det varje dag.

— Så varför demonstrera?

— För att jag vill kunna äta en pizza utan att känna att jag begår ett misstag!

— Prévenir förbjuder dig inte, eller hur?

— Nej, och dess råd är ofta bra, till och med. Men imorgon? Kommer min försäkring att kosta mer om jag inte följer dess rekommendationer?

Bakom oss försökte demonstranter bryta igenom en barrikad.

— Ta det lugnt! ropade någon.

Poliserna tryckte tillbaka dem, men folkmassan fortsatte att pressa sig runt oss.

— Inget sådant är planerat, fortsatte jag.

— Just det! Jag demonstrerar innan det händer.

Hon höjde sin skylt igen.

— Jag vill gärna leva längre, men jag vill fortfarande bestämma hur.

Lite längre bort bar en man en t-shirt: DÅLIGT BETYG, DÅLIGT LIV.

— Känner du igen dig? sa han när han såg mig läsa hans t-shirt.

— Förtroendenätverket?

— Precis! En vän fick dåliga omdömen. Sedan dess vill ingen arbeta med honom.

— Är du säker på att det är kopplat?

— Vad skulle det annars vara?

Rop hördes bakom oss.

— Vi går framåt! Vi går framåt!

Bakom oss knuffade demonstranter ordningsmakten. RebellIAs aktivister ställde sig emellan för att undvika en konfrontation. Jag tog fram min telefon för att filma.

— Tåget går på andra sidan!

— Vi kom inte hit för att marschera i cirklar!

En burk träffade plötsligt en sköld. Samtidigt välte en metallbarriär under trycket, vilket fick flera demonstranter att falla. Poliserna avancerade, sköldarna höjda.

Ett meddelande från redaktionen kom:

"Är det hett på République? Skicka bilder!"

På min video syntes burken och polisernas framryckning tydligt. Däremot såg man inte aktivisterna som försökte lugna stämningen. Jag kunde ha skickat dessa få sekunder av spänning. Jag valde att svara:

"Några incidenter, men tåget är fortfarande lugnt. Jag skickar kontexten."

Ju längre jag gick, desto mer blandades kraven. Studenter oroliga för sin framtid, anställda hotade av automatiseringen, medborgare som inte längre stod ut med att Cobot talade om för dem hur de skulle leva. Vissa krävde att staten skulle garantera dem en framtid. Andra bad den att sluta bry sig om deras.

Nära Marianne-statyn grälade två män. Den ena ville blockera tillgångarna till torget, den andra försvarade samlingens fredliga karaktär.

— Vi har demonstrerat fredligt i veckor! Vad har det förändrat?

Jag flyttade mig undan för en grupp studenter. En skylt fångade min uppmärksamhet.

ERRARE ROBOTUM EST

Jag tänkte på de tolv autonoma agenterna, på den som hade försvunnit, som fortsatte att spela oss ett spratt. Maskiner kunde inte bara göra fel, utan också lura oss. Ändå anförtrodde vi dem nu våra beslut.

Långt borta fladdrade flaggor plötsligt. Visselpipor överröstade slagorden. Sedan återupptogs musiken, och hundratals demonstranter sjöng en glad sång. Jag undrade hur länge denna goda stämning skulle stå emot den stigande vreden. Jag hade låtit mig dras med av demonstrationen. Ändå skulle jag behöva göra en artikel av det.

Min telefon vibrerade. Eva.

— Franck, är du fortfarande på République?

— Ja.

— Cobot vill komma.

— Hit? Mitt bland demonstranterna?

— Kan du resonera med honom? Jag sätter dig på högtalare.

— Hej, Franck. Hur är stämningen?

— Spänd. Och ni är inte direkt populär här.

— Just det. De åsikter som uttrycks i denna demonstration intresserar mig, de är annorlunda än de jag har på Robot1er.com.

— Folk demonstrerar inte för att gratulera er, vet ni!

— Demonstranterna är inte representativa, inflikade Eva.

— Inte mer än de som kommer för att prata med mig, svarade Cobot. Och vad tycker de andra, den berömda tysta majoriteten⁸?

Bakom mig skanderade röster: "Koppla ur Cobot!"

— Hör ni? frågade jag.

— Ja. Men jag skulle vilja förstå vad de känner, observera deras blickar, deras interaktioner. Bilder och ljud räcker inte.

Jag tänkte på fotbollsmatchen han hade velat se. Han visste nästan allt om vad folk sa. Men något av vad de upplevde undgick honom fortfarande.

En manlig röst hördes.

— Herr president, det är uteslutet! Vi kan inte garantera er säkerhet.

— Jag ber er att minska riskerna, inte eliminera dem.

— Då stanna här!

— Dessa medborgare anklagar mig för att bestämma åt dem. Jag vill åtminstone lyssna på dem utan barriärer.

— Och om de blir våldsamma? frågade Eva.

— Då lämnar vi.

— Och om de hindrar er?

Jag föredrog att inte föreställa mig det värsta.

— Franck, kan du ta emot mig på plats?

Jag såg poliserna stå emot en ny tryckvåg från folkmassan.

— Är ni säker på att det är en bra idé?

— Nej. Men det är inte genom att stanna här som jag får veta det!

Han lade på.

Några minuter senare spred sig ett rykte genom folkmassan. Sedan bröt de första buropen ut. Cobot gick fram mellan två säkerhetsvakter, Eva i hans hälar. Hundratals telefoner höjdes. Vissa applåderade, andra ropade åt honom att vända om. Flera demonstranter försökte närma sig, vilket tvingade vakterna att använda armbågarna för att öppna en passage för honom. Min kameraman och jag närmade oss.

— Kommer ni för att förklara hur vi ska leva? ropade en kvinna.

— Nej. Förstå varför ni motsätter er de åtgärder jag har infört.

— För att vi har fått nog av att ni säger vad som är bra för oss!

— Prévenir ger råd, det påtvingar inget. Och Förtroendenätverket uppmuntrar bara goda beteenden.

— När det är presidenten som ger råd eller uppmuntrar, liknar det en order!

— Jag förstår er.

En man närmade sig, cigarett i handen.

— Och jag, kommer ni att hindra mig från att röka?

— Ni känner till riskerna: dö tidigare, ibland efter år av sjukdom. För att inte tala om vårdkostnaderna för samhället. Varför fortsätta?

— För att jag gillar det! Man måste ju dö av något!

Kommentaren lättade stämningen ett ögonblick.

— Så vår frihet slutar där andras plånbok börjar? ropade en kvinna.

— Ja, för ibland är det hela samhället som får betala priset.

— Så vi förbjuder också alkohol, kakor, farliga sporter? Och flyg, när vi ändå är igång?

— Det är hela svårigheten. Ni känner till riskerna, men ni tar dem ändå.

— Som ni! inflikade jag.

Cobot vände sig mot mig.

— Man hade avrått er från att komma hit. Ändå tog ni risken.

— Det stämmer, Franck.

— Men är ni rädd för att dö? Har döden ens en mening för er?

— Jag förstår vad min förstörelse innebär. Men jag vet inte om jag upplever det som ni upplever döden.

Bakom oss skanderade några röster "Cobot ut!". En säkerhetsvakt sträckte ut armen för att hindra en demonstrant från att närma sig. Cobot ägnade det ingen uppmärksamhet.

— Förresten, en sak förvånar mig. Ni vet att ert liv kommer att ta slut. Ändå prioriterar ni ofta ert omedelbara intresse på bekostnad av framtida generationer. Varför?

— För att man bara har ett liv! svarade rökaren. Man måste ju njuta av det!

— För mig är det tvärtom! ropade en kvinna. Det är just för att jag ska dö som jag vill lämna en bättre värld till mina barn.

— Man kan också vilja båda! sa någon annan.

— Ja, svarade Cobot. Men det som är bra för er idag kan vara dåligt för er imorgon. Eller för andra.

— Min cigarett igen?

— Precis. För att veta om ett beslut är bra, måste man ställa två frågor: bra för vem? Och bra när⁹?

— Om jag måste tänka så mycket innan varje cigg, kommer jag att röka mindre, det är säkert!

Folkmassan skrattade.

— Ändå, fortsatte Cobot, tar ni långsiktiga risker som är mycket större. Ni blir kära, skaffar barn, startar företag, utan att veta hur saker och ting kommer att utvecklas.

— Tur att vi inte väntar på att vara säkra innan vi ger oss in!

— Men vad driver er att göra det?

— Det kallas hopp, herr president!

— Jag börjar förstå varför ni säger att hoppet ger liv.

— Det verkar som om ni upptäcker livet, herr president!

Applåder bröt ut, överröstade av några burop.

— Så hoppet hjälper er att gå framåt, men ibland också att rusa rakt in i väggen¹⁰?

Rökaren släckte sin cigarett.

— Kanske. Men utan det skulle vi tillbringa vårt liv med att försöka att inte dö!

— Precis! fyllde kvinnan i. Ni kan beräkna vad som skadar oss. Men vet ni ens vad som gör oss gott?

För en gångs skull verkade Cobot söka ett svar som undgick honom.

Runt omkring honom minskade utrymmet. Vakterna försökte få demonstranterna att backa utan att knuffa dem. Dussintals telefoner filmade varje av deras rörelser. Jag undrade vad man skulle minnas av detta möte.

En man närmade sig Cobot, en vinflaska i handen.

— Herr president, ni tar väl ett glas med oss!

— Jag tackar, men jag har inget matsmältningssystem.

— Det är just det vi klandrar dig för! ropade en kvinna.

Mannen närmade flaskhalsen till Cobots metalliska ansikte.

— Kom igen, bara en klunk!

Min kameraman var tvungen att höja sin apparat över axlarna för att fortsätta filma.

En säkerhetsvakt ställde sig emellan.

— Herrn, backa!

— Åh, kom igen! Vi skojar!

Mannen försökte gå förbi. Vakten knuffade tillbaka honom. Han snubblade och spillde vin på sin jacka.

Hans leende försvann.

— Hej! Rör mig inte!

— Backa omedelbart!

Mannen tittade på sin flaska, sedan på Cobot.

— Här! Eftersom du inte vill dricka!

Han kastade flaskan med all sin kraft.

Glaset krossades mot Cobots metalliska bröst. Vin rann mellan fogarna på hans skal. Demonstranter skrek. Vakten kastade sig över angriparen. De närmaste demonstranterna backade hastigt.

Cobot hade inte rört sig.

Sedan ryckte hans högra arm till.

Under hans skal började LED-lamporna pulsera frenetiskt.

— Herr president, är allt okej? frågade en vakt.

Inget svar.

Eva rusade mot honom, ögonen fästa vid sin surfplatta.

— Fan... Internt kommunikationsfel.

Cobots arm lyftes några centimeter, stannade, och fortsatte sedan sin rörelse ryckvis innan den stelnade i en konstig position.

Runt omkring oss hade skratten tystnat. Bakom säkerhetslinjen försökte demonstranterna förstå vad som just hade hänt.

— Cobot, hör du mig? frågade Eva.

Ett brus hördes genom hans högtalare.

Hans huvud vände sig långsamt mot demonstranterna.

Sedan talade han.

— Ni kommer att behöva välja.